missingframe

Feber i ett yrvaket tillstånd. Jocke Berg sjunger om stärkta sjukhuslakan, om dörrar så tunga att det inte behövs lås. Tillståndet i kroppen är upp och ner. Gråter för minsta lilla, skrattar när jag borde gråta. Kaffet ger mig kickar av eurori och rädsla för framtiden. Storstaden lockar med glittrande ljus och pulserande liv. Tanken att jobba med något som jag skulle trivas med. Skulle vilja försvinna iväg. Till en annan värld. Där jag kan bli lugn igen. Kunna bli stabil och inte vara labil. Vågar jag satsa? Vågar jag ge mig ut i en outforskad värld?