missingframe

Kom ta mig härifrån, du karismatiske människa
Kom ta mig med vild vacker höststorm

Orkar inget. Vill inget. Är ledsen och vet inte varför. Livet borde vara så perfekt och det är perfekt. Jag känner mig trött och låg och deprimerad. Inget funkar inte på det sättet som jag vill. Borde plocka fram gitarren och klinka fram trudeluttar som förr i tiden, borde ta och dansa på mitt sätt, borde sätta mig ner och skapa konst på det sättet bara jag kan. Borde sätta mig ner och skriva texter långa som romaner bara för att må bra. Men viljan och orken är som bortblåst och försvunnen. Jag saknar det, känslan att vara riktigt inspirerad. Att veta vad som är jag. Kunna skriva en låt och hela texten skriker MIN. Rita en bild och den är JAG. Sy en klänning och hela jäkla skrället SKRIKER CHARLOTTA. Jag saknar det.

Det saknas saker som inte går att ignorera längre. Saker som gör att livet är vilt och vackert. Att gator dansar i det här ljuset som gör att jag lever. Att redan klara färger blir ännu klarare och vackrare. Jag vill att min värld ska vara vild och vacker. Att dansa livet fram i technicolor. Det ska inte vara gråa tunga blyertsteckningar. Det ska vara klara gnistrande, skimrande akvareller som leker fram på pappret. Ostyriga tuschlinjer som lever ett eget liv.

Såhär glad vill jag vara och gärna med bästa Kerslur!