missingframe

Är mysigt ostabil/instabil/labil. Härligt.

Jag är kär. I en låt. I en kör. I ett sammanhang av toner, stämmor. I en sångare. I ett band. I en fantasi.
Jag kommer aldrig mer bli mig själv. Man blir trött på ditt jävla gnäll. Strålande låt. Strålande band.

Kanske är den där tiden när julklapparna är euforiska och det magiska förbi. Kanske har vi slutat leva. Varför blir vi vuxna? Barndomen är den bästa. Eller. Kanske inte. Ett barn i en vuxens kropp?

Skulle vilja försvinna iväg. Bara göra något som alla kommer prata om. Göra något drastiskt. Få känna den där glädjen varje dag och undra vad livet kommer att vilja bjuda på.

Skulle vilja bli huvudstupa förälskad. I en människa som delar tankar, visioner och livet på mitt/vårat sätt. Bara var sådär äckligt kär på det där sättet som det står om i romaner som man hittar i sin gamla mormors bokhylla. De där förbjudna kyssarna som man läste om i hemlighet när man sa att man skulle läsa bamse. De hemliga mötena bakom lador.

Skulle vilja bli normal i kroppen. Att slippa oroa sig för om man ska orka fullfölja något. Kunna ta sig an projekt som man kan sluföra. Att kanske äntligen ha en vilja.

Skulle vilja vara vild och vacker. Vara den där. vilja var den där som ger kalla kårar.